Jag sitter här med en klump i halsen och magen.
Har suttit och läst gamla bloggar och tittat på bilder från tiden på Bergunda.
Tänk vad många minnen jag har. Som jag glömt bort, men bara genom att se bilder och texter, kommer ihåg igen. Det gör nästan ont, otroligt ont. För jag saknar det så.

Det är nu jag börjar inse att jag förmodligen inte kommer ha kontakt med hälften av alla jag umgicks med under den tiden. Man kanske springer förbi någon enstaka på stan, men förmodligen kommer det bara blit ett snabbt "Hej! Det va längesen! Ledsen men måste springa vidare". Andra kommr säkert sluta hälsa på en, som tex på bussen. Man ser varandra men hälsar ändå inte. Fyfan vad trisst!

Jag saknar verkligen min klass. Den klassen jag hatade i sjuan och åttan, men sen på vårterminen i nian började älska. I alla fall delar av den, men ändå, det är helheten som gör den till min klass. Som jag saknar, enormt mycket.

Jag hade ju varit helt säker på att jag inte skulle sakna klassen alls. G:arna, klassen som hade ryktet att vara den stökigaste, vi lyckades tillslut få den hyffsat bra!

Jag har alltid sagt "Ha, jag kommer verkligen INTE sakna klassen när jag slutar!" Fy vad lilla jag hade fel! Det är ju precis det jag gör.

Varför är det alltid så att man aldrig tar vara på tiden när man kan? Sista månaden, det var då jag insåg att jag kanske var tvungen att göra det, ta vara på tiden alltså. För nu kan jag aldrig få tillbaka den.

Aldrig mer.
Jag saknar den.