Det är så konstigt att läsa det du har skrivit, dina ord. För när jag läser det så kommer jag på att du finns faktist kvar. Du är inte borta, du finns fortfarande och du är lika levande som jag är. Men jag har fortfarande svårt att fatta. Jag finns inte i ditt liv längre, eller jag finns kanske, men jag har blivit bortglömd och undanskuffad av allt nytt och spännande som händer. Jag är som det gamla omoderna, fula plagget som du inte vill ha och bara lägger undan. Som kanske blir modernt igen om några år, och då passar det bra att ta fram igen.

Ungefär så känner jag just nu. Har jag fel?
Jag önskar att det inte blivit som det är nu, för tänker man tillbaka så har vi ju haft det roligt. Vi har gjort så mycket kul tillsammans, delat miljontals skratt, gråtit tillsammans, bara funnits där för varandra. Det är väl klart att jag saknar det? För egentligen gör jag det, även om jag inte låtsas om det. Jag vill ju ha dig tillbaka.

God fortsättning med livet.