Jag börjar med att varna alla att detta kommer vara ett überseriöst inlägg, tycker ni det är ointressant så läs det inte då.

Iallafall, har ni någon gång tesat vad dina vänner gör när du helt plötsligt bryter ihop i skolan? Eller testat hur det är att åka hem på bussen och gråta så snoret rinner? Och man sitter jämte en människa som man avskytt när man va mindre? Well, jag har.
För idag i skolan brast det helt. Och jag kommer inte orka förklara för alla som såg mig stå och gråta så att tårarna sprutade, så jag förklarar här.
I flera veckor har jag i princip gått runt och varit ledsen, jag har inte haft ork till något egentligen. Jag har liksom tappat glöden för allt, inget har kännts roligt. Jag har inte sett fram emot helgerna, jag har knappt orkat gå till skolan, men jag har tagit mig dit ändå. Utan att kanske göra så stor nytta. Som jag har nämnt tidigare så har vi jävligt mycket att göra nu, och jag är stressad av det. Jag gör inte läxorna som jag borde, eftersom jag inte orkar. Jag har börjat känna hur jag mår illa när jag äter, precis som förra gången jag var stressad. Men jag äter ändå, för jag vill ha samma problem som då. Och som innan, så sitter allt som hänt med pappa, farfar och farmor kvar. "Tiden läker alla sår" säger man. Men inte mina, för än så länge gör det faktist ont. Även om det gått så lång tid.
Det ända jag riktigt ser fram emot är Spanien. Det ska bli så skönt att bara komma iväg från allt. Från Växjö med sitt äckliga väder. Bara vara borta och träna och må bra.

Jag har faktist inte berättat för någon hur jag mår. Jag har inte pratat med min mamma, pappa eller syster. Inte med mina vänner. Inte för någon. Men igår kunde jag inte hålla mig, pratade ut med två. Och idag. Idag har jag pratat med min mamma och syster. Och lite med vänner. Men iallafall. Jag orkar inte prata om det i skolan. Ni tänker säkert att jag inte alls är ledsen för jag inte har visat det. Men fattar ni inte? Jag har inte velat att någon ska veta. Jag har spelat glad för att dölja. Det är så himla mycket lättare. Att slippa få blickar av medlidande av alla.
Men nu kommer ni veta. Och jag hoppas allt kommer bli bra.
Men just nu... Just nu är jag långt åt helvete.