Jag har en splittrad känsla i maggropen. Idag är liksom en sån dag när allt känns upp och ner. Först är allt hur jävla bra som helst, sen plötsligt är man nere på botten och till sist - tom. Tankar kommer fram. Varför är livet som det är? Varför gör vi vissa saker, säger vissa saker? Varför tycker han om mig? Och varför gillar hon att umgås med mig? Ser mina lärare mig som en duktigt elev som gör sitt bästa? Massa sånna tankar. Varför kan inte jag slippa dom? Det är jobbigt. När man inte vet ut eller in. Inte kan bestämma sig för saker. Eller att man plöstligt tvivlar på vilka som verkligen älskar en. Snackar dom skit? Tittar dom snett på mig? Allt sånt. Även fast jag vet, kan jag helt plötsligt få för mig att ingen tycker om mig. Att jag inte har några vänner. Men jag har det. Att jag blir lurad, ingen älskar mig, allt är bara på låtsas. Det är inte så, men det känns så. Fast egentligen, varför skulle det vara så?

Den största filosofiska frågan här på jorden - vad är meningen med livet?
Jag blir galen av att tänka på det. Och på om livet inte skulle finnas. Det är en tanke som skrämmer mig. Hade inte livet funnits hade man inte vetat något. Det hade... inte funnits något. Det hade inte funnits någon värld eller något. Ni förstår vad jag menar... Eller kanske inte, men jag hatar att tänka så. Och liksom, hur mycket man än tänker så lyckas iallafall inte jag med att komma på vad meningen med livet är. Varför finns det ondska? Varför är inte jorden ett paradis?

Meningen med livet... Det är nog att man ska fundera. Tänka. Reflektera.
- Utan att komma fram till ett vettigt svar.